Malmö 1945: Ett skepp kommer lastat med… döden!

Europa efter andra världskriget

Fredssommaren 1945 förvandlades Malmö till ett gigantiskt flyktingläger. Redan i april hade de första flyktingarna från de nazistiska utrotningslägren kommit med färjan från Köpenhamn och för varje dag anlände de i allt större skaror. Malmös skolor tömdes och gjordes om till flyktingförläggningar, till stor glädje för skolbarnen som fick ett extra långt sommarlov. Efter hand vande sig malmöborna vid åsynen av plågade och utmärglade flyktingar, men den last som det tyska fartyget M/S Homberg bar på var ingen redo för.

M/S Homberg

Tidigt på eftermiddagen den 11 maj dök fartyget utan förvarning upp på redden utanför Malmös hamn. När det illa medfarna fartyget begärde att få komma in till hamn, skickade hamnmyndigheterna ut en lots med en motorbåt från den svenska flottan. Synen som mötte de svenska flottisterna när de gick ombord för avväpna de tyska SS-vakterna skulle de aldrig glömma. Ombord på fartyget fann de mer än tusen svårt medtagna män och kvinnor som varit på flykt i flera månader. Många var svårt sjuka och led av diarré, feber och fläcktyfus och nästan alla var angripna av skabb och löss. De hade befunnit sig ombord på fartyget i en vecka och de senaste fem dagarna hade de varit helt utan mat och färskt vatten.

MO48028

När fartyget angjorde kajen var personal från bland annat Röda Korset, Lottakåren och polisen redo att ta hand om de utmattade flyktingarna. En del av dem kunde själva ta sig i land, medan andra fick bäras på bårar. Konstaplar från kriminalpolisen noterade flyktingarnas namn och nationalitet på särskilda listor som nu finns bevarade på Stadsarkivet i Malmö. En genomgång av listorna visar att det fanns totalt 1 369 flyktingar ombord. Av dessa var ett drygt hundratal kvinnor. De flesta kom från Polen och Sovjetunionen, men det fanns också fransmän, belgare, holländare, jugoslaver och balter bland flyktingarna. Den svenska polisen fann också tre avlidna personer när de sökte genom fartyget, två polacker och en spanjor. Med tanke på flyktingarnas dåliga allmänstillstånd och de omänskliga förhållanden de levt under i en dryg vecka är det en osannolik låg siffra. Snart spreds det också ett rykte om att de tyska vakterna helt enkelt hade dumpat människolik i havet innan de angjorde Malmö, men några bevis för detta finns inte.

J.P.

På kajen väntade ambulanser och bussar på att transportera de svårast sjuka till Epidemisjukhuset i Malmö. Totalt skrevs det in sjuttiotvå patienter på sjukhuset och för sex av dem kom befrielsen för sent. De dog efter en kort tid på sjukhuset. En av dem var den franske medborgaren J.P. Han skrevs in på sjukhuset den fjortonde maj, tre dagar efter ankomsten till Malmö och läkaren som undersökte patienten gjorde följande notering i journalen: Uselt allmäntillstånd, ser ut som ett skelett överdraget med skinn. Lågt blodtryck. 

J.P. var född 1923 och var alltså bara sexton år när kriget bröt ut. Varför han hamnat i ett nazistiskt koncentrationsläger är okänt, men när han kom till Sverige hade han lidit av diarré i tre veckor och nu rann livet bokstavligen talat ur honom. Redan nästa eftermiddag kunde den maktlöse läkaren konstatera att pulsen inte längre gick att känna och att det inte gick att mäta blodtrycket. Fem minuter i nio på kvällen gick han bort. Han blev tjugotvå år.

J.P. dog av fläcktyfus som en majoritet av flyktingarna bar på. Sjukdomen, som var okänd i Sverige, spreds via löss. De flyktingar som var tillräckligt starka fick därför första marschera längs kajen till restaurang Strandpaviljongen för sanering. Saneringsarbetet pågick hela natten och trots att den svenska personalen var utrustad med både munskydd och gummikläder för att skydda sig, insjuknade fyra av dem i fläcktyfus. En av dessa var en ung sjuksköterska som senare avled.

MO47018

När natten övergick till morgon började arbetet med att transportera flyktingarna till förläggningar runt om i Skåne. De flesta fick stanna kvar i Malmö, men ett femtiotal skickades till Helsingborg och drygt fyrahundra ryssar hamnade i Lund. När kriminalpolisen började sina förhör med flyktingarna visade det sig att de kom från två stora koncentrationsläger: Neuengamme som låg några mil söder om Hamburg och Stutthof som var ett utrotningsläger beläget utanför Danzig i Polen. Förhören avslöjar både märkliga och tragiska livsöden.

Neuengamme

När kriget bröt ut 1939 arbetade den då tjugonioårige polske ångbåtsmaskinisten A.R. på ett holländskt fartyg. En dryg månad efter krigsutbrottet prejades fartyget av en tysk kryssare och eftersom A.R. kom från ett land som Tyskland var i krig med greps han. De följande åren tillbringade han i olika fångläger i Tyskland. 1941 blev han uttagen till arbetstjänst vid ett av skeppsvarven i Hamburg. Två år senare kom möjligheten han väntat på. Han lyckades smyga sig ombord på att fartyg med destination Stockholm. Men innan fartyget nådde den svenska huvudstaden upptäcktes han och han fördes till lägret Neuengamme. Situationen i lägret var fruktansvärd. Det beräknas att cirka 87 000 fångar passerade genom lägret under kriget och av dem dog drygt 50 000. Fångarna blev regelbundet brutalt misshandlade och många tvingades ingå i så kallade arbetskommandon som arbetade med bombröjning i Hamburg. Det var ett livsfarligt arbete som krävde många dödsoffer. Men A.R. lyckades överleva och kom till slut till Sverige. Under förhöret med polisen berättade han att han var rädd för att drabbas av repressalier om han återvände till hem eftersom hans föräldrar hade motarbetat de polska kommunisterna, samma människor som med stöd av Stalin nu hade den politiska makten. De svenska myndigheterna ifrågasatte aldrig detta påstående och lät honom stanna kvar i landet.

Källor:
Stadsarkivet i Malmö.
Region Skånes arkiv i Lund.
Stig Cronberg ”Flyktingarna på Malmö Epidemisjukhus 1945″

Foton: Copyright Sydsvenskans bildarkiv